I maj var vi med Lefa i Aarhus. Igår stod det Robbie Williams och Köpenhamn på menyn. Så vad är det nu vidare än att pysa ner med eftermiddagsplanet, pallra iväg mot Parken, avnjuta några kalla öl och rocka loss till Robbie.
Det där med att flyga utan att något händer är i övrigt inget som vi sysslar med. Varje gång, varje jävla gång vi flyger är det något. Jag är den enda person jag känner som förlorat bagaget tre gånger. Och igår gjorde piloten den där vi-landar–hahaha-jag-bara-skojade-manövern. Fem meter innan däcken skulle ta i landningsbanan lyfte planet skarpt och hårt uppåt och plötsligt var landningsbanan en liten flugskit nere på jorden. Han hade visst i sista sekund fått info om att inte landa. Jahas. Om vi inte skulle ha hunnit till konserten skulle jag ha krävt att piloten ringer till Robbie Williams och beklagar att vi inte kan komma på keikka.
Men vi hittade fram och Robbie var där och 45 000 andra var där och det var eufori på Parken igen. Precis som Coldplay förra året. Fast nu stekhett och utan kramp i nacken. Vi satt på kortsidan och scenen rakt framför oss så vi slapp slå knut på oss själva för att få en glimt. Han är en showman ända in på den bleka engelska huden. Mellansnacket skojar han sig igenom, dansar lite Beyonce, få publiken att sjunga med, och glitter och ballonger och fan och hans moster. Det hele.
Före konserten.
Under konserten i perfekt sommaraftonsol.
När mörkret kröp på.
Vi hade inte tagit tisdag ledigt från jobbet så det bar iväg med tåget kl mittinatten från huvudstaden. Vi var inte de enda som tänkte oss att ta just det tåget. Snabbt visade det sig att intercity avgång kl 00.30 var partytåget numero uno denna fagra natt. Det var smockfullt, nu menar jag verkligen smockfullt. Vi stod i nästan två timmar, vid Sjællands sista station hittade vi en plats som Johan så snällt lät mig sitta på. Vid Odense, två timmar från Kbh fick vi äntligen platser. Men det där med att sova hela vägen och gå pigga som lärkor på ett lärkträd på jobb på tisdag fick vi glömma. Inledde dagen med att sova några timmar i egen säng innan vi stegade iväg mot jobbet, pikulite piggare. Men det gick! He gack! Och Robbie var helt värd mödan.
Och glömde nästan säga att vi som bonus såg Schmeichel på stan innan konserten. Är typ 90% säkra på att det var han. Han hade solbrillor på men det var nog han. Säkert.
SoJogoDK's Blog 
